Om mig själv

Jag har nu nått den tredje vågen i livet, tiden efter att man förvärvsarbetat. I livet är man först ung, sedan arbetslivet och därefter pensionärslivet. Jag är en man på 66 år nu 2020, bor i Stockholm. Mer tänker jag inte berätta just nu i alla fall, mina vänner vet att det är jag och för er andra hoppas jag att det inte är så intressant just vem jag är, utan vad jag har att berätta. Men jag skriver i första hand för mig själv, för att när jag umgås med mina vänner mer ägna tid åt livet här och nu. Jag har många tankar om livet, speciellt just nu om detta att bli pensionär och bli äldre. Men jag tror att just nu är det bättre att delat de tankarna här med er, vill du kommentera mina funderingar är du välkommen!

Jag hade börjat fundera på hur jag ville använda tiden som pensionär när det blev lite annorlunda. Jag ser fortfarande fram emot tiden som pensionär, men något hände som under en lång tid kommer att förändra fokus på vad jag sysslar med, vi får se hur länge. För att ge lite bakgrund berättar jag nedan vad som hänt de senaste tre månaderna när jag skriver detta i början på september 2020.

Schwannomet

Under 2019 hände en hel del omvälvande i mitt liv. Under våren noterade jag att jag hörde dåligt och konstaterade att det inte var vaxpropp. Ungefär samtidigt märkte jag att jag fick problem med balansen och en del andra fysiska förändringar. För att göra en lång historia kort som det heter så efter ett antal läkarbesök och remiss till olika instanser för att hantera hörsel och balans gjorde jag under hösten en magnetröntgenundersökning av hjärnan där man konstaterade att jag hade ett Schwannom, en godartad tillväxt (jag gillar inte ordet tumör, vet inte riktigt om det heter så heller) på höljet till nervbanor inne i hjärnan och den tryckte på nerver för bland annat hörsel och balans. Någon gång under hösten/vintern konstaterade jag också att jag hade ett dubbelseende, mest märkbart när jag spelade innebandy, jag såg två bollar. Under 2019 hade jag också ambitionen att gå ned i vikt från ca 102 kg till en mer hälsosam vikt. Jag tänkte lösa det med ”Okinawametoden” som jag kallade den, sträva efter att bara äta mig 3/4-dels mätt. Det gick över förväntan, mycket beroende på att det mesta visserligen smakade på ett sätt som det brukade, dvs jag kände och kände igen smakerna, men de tilltalade mig inte, det var inte gott. Viktminskning på 20 kg på ca ett halvår gjorde att jag gick till läkare och bl.a. via en dietist fick näringsdryck att lägga till mellan måltiderna. Syftet var normalt att ersätta måltiderna men i mitt fall blev det komplement för att slippa tvinga i mig maten vid måltiderna för att bromsa viktnedgången. Andra symptom jag upplevde men inte kopplade till Schwannomet var att jag blev märkbart sämre på Sudoku, det jag spelade brukade ta under 10 minuter, nu var jag sällan under 15 minuter, och när jag skrev mail fick jag ständigt göra stavningskontroller för att det blev fel helt enkelt.

Operationen

Hösten 2019 kom jag till Neurokirurgen på Nya Karolinska och fick veta att en operation var möjlig men det fanns risker för komplikationer. I värsta fall kunde sväljreflexen slås ut så jag skulle få äta via sond. Skulle också kunna medföra att jag fick prata med apparat på strupen. Inte så stor risk, och om det skulle hända skulle det sannolikt inte vara permanent. Men lät definitivt inte kul. Ett Schwannom växer väldigt långsamt och kan sluta växa, så jag kunde välja att inte göra något utan försöka hantera symptomen. Under våren 2020 kände jag att bland annat balansen blev sämre vilket gjorde att jag tog ny kontakt med Neurokirurgen och kom överens om operation. Att jag fick operationstid redan i slutet av maj trots Coronatider tolkar jag som att även läkaren ansåg att det var dags att göra något åt saken. En läkarbekant hade tidigare sagt att man kunde ha ett Schwannom utan några större problem men om den växte så den fyllde ut det tillgängliga utrymmet i hjärnan kunde det bli besvärligt. Mitt Schwannom var ”stort som en golfboll” och utan att någon sa det får jag känslan att det började nog vara dags att göra något år den. Speciellt som att kirurgen efter operationen berättade att det hade börjat trycka på förlängda märgen.

Efter operationen – sjukhusen

Operationen hade tagit ca 17 timmar och jag hade varit nedsövd i ca 24-25 timmar enligt uppgift som min fru fick. Jag fick vakna upp på en intensivvårdsavdelning och första dygnen äta via sond genom näsan ned i matstrupen – ingen kul upplevelse men vad hade jag att välja på? Första tiden efter operationen var min tankeverksamhet lite lustig, bl.a. ansåg jag att jag inte hade några tänder att borsta på vänster sida eftersom jag inte kände några. Efter några dagar kom jag på att de kanske fanns där ändå… Jag hade enligt min fru varit lite förvirrad när vi pratade i telefon – pga corona var det besöksförbud så det blev telefon. Jag måste säga att personalen var härlig, tog väl hand om mig. Efter några dagar på intensiven fick jag byta till andra sidan av avdelningen där det inte längre var intensivvård, bl.a. satt det inte längre en person utanför dörren och kollade mig och personen i grannrummet hela natten. Efter några dagar fick jag börja äta vanligt och det gick till min glädje bra. Inte helt enkelt men det gick. Och ungefär samtidigt kunde (skulle) jag börja röra mig, fick låna ett ”gåbord” som ger ännu mer stöd än en rullator. Gick runt i korrodorerna med den de närmaste dagarna, blev tillsagd att jag fick sänka farten så jag inte krockade med någon. Jag hade börjat småspringa med gåbordet för att träna mer…

Det måste ha varit bortåt två veckor jag var på Nya Karolinska, för jag var sedan på rehabilitering på Frösundavik i ca 10 dagar och blev utskriven därifrån strax före midsommar, då hade jag tillbringat ganska precis 4 veckor på sjukhus. Jag hade hunnit fundera en hel del på tillvaron under tiden på sjukhuset, och så hade även min fru som ju inte visste hur återställd jag skulle vara när jag kom tillbaka. Att de på sjukhuset varje morgon började med att fråga om jag visste vilken dag det var, vilket år det var och ibland vad vår stadsminister heter fick mig att inse att mycket kan hända. Men allt vad jag kan bedöma så klarade jag mig bra. På en test för hjärntrötthet där 13 poäng eller mer var tecken på hjärntrötthet hade jag 2-3 poäng.

Hemma igen

Lagom till midsommar kom jag hem, min dotter kom och hämtade mig. Jag hade under vistelsen på Frösundavik bytt gåbordet mot rullator och även tränat att gå med krycka. I början använde jag rullatorn om jag skulle gå någonstans, medan jag klarade mig med krycka inne och på tomten. Men det var inte så många dagar innan jag lämnade kryckan och efter någon vecka vågade jag till och med gå ut med hunden – utan krycka.

De hade frågat om jag hade trappor – vilket vi har – och om jag trodde att jag skulle klara att gå i dem. Jag tyckte att det var en märklig fråga men det är klart, så länge jag hade varit beroende av rullator skulle en trappa vara ett oöverstigligt hinder. Men skönt att vara hemma igen!

Rehabilitering

Jag hade inte funderat på det, men under månaden på sjukhus hade jag tappat både kondition och styrka. När jag testade någon vecka efter hemkomsten kunde jag hur jag än försökte inte göra en enda armhävning. Nu, några månader senare och regelbundet på gym kan jag göra 5-6 armhävningar, vilket inte är mycket heller, men ett steg framåt. Jag konstaterade att gå i trappan var ganska ansträngande, så jag började att göra ”Kirunametoden” som de kallade den på radion efter en kvinna i Kiruna som tränade genom att varje gång hon skulle göra något lite mer ansträngande som att resa sig ur stolen gjorde det inte en gång utan tre (eller fler). Jag började med att varje gång jag skulle gå uppför trappan gå ned igen två gånger och sedana upp igen. Redan efter någon vecka kände jag att det var mindra ansträngande. Kändes lite konstigt i början att bli trött i benen av att gå uppför en trappa.

Det är flera saker att träna på, balansen naturligtvis, men även styrka, kondition och rörlighet. Detta är saker som jag skulle komma att behöva träna med åren i vilket fall, så det är ganska bra att försöka skaffa sig bra träningsvanor redan nu.

Konditionen jobbar jag på med stavgång och har redan gått till Kanaanbadet tre gånger, ca 10 km. Växlar med promenader på 3-5 km.

Första tiden hemma

Vad har hänt efter operationen? Det låter kanske som att allt bara blev jobbigare? Men förutom att jag nu inte behöver tänka på Schwannomet, i alla fall hoppas jag att det är under kontroll för många år framåt, så har det hänt en del positivt jag inte räknat med. Det första är att jag efter att ha gått ned 20 kg före operationen och ytterligare 8 kg under sjukhusvistelsen, nu gått upp 16 kg så nu får jag försöka gå ned ca 7-8 kg för att nå den vikt jag vill ligga på, dvs runt 80 -82 kg. Orsaken är mycket att mat numera smakar gott igen, går inte att säga hur skönt det är. Intressant är också att när jag kör Sudoku är jag tillbaka på tider mellan 5-10 minuter, tror att jag är bättre än på många år. Märker också att finmotoriken är ok, nu skriver jag bra på tangentbordet igen.